Böljande böner till tidlösa toner
Alpo Aaltokoski hör till de nutidsdanskoreografer vars verk alltid präglas av ett väldigt naturligt förhållande till musiken. Han vågar använda sig av mångsidiga, intressanta nutida musikverk och skapar sina koreografier som högaktar musikens stämningar och innehåll, utan att för den sakens skull illustrera musiken eller följa den slaviskt. Bland hans senaste projekt bör kulturgärningen Pyörteitä (Virvlar) nämnas – Uuno Klamis ofullbordade balett som kompletterades och koreograferades i fjol.
Den senaste premiären omfattar två verk. Pinfärsk är Rukoilijat (Berjarna) för fyra dansare – en stämningsfull godbit som lyfter fram bönen som en abstrakt, intim upplevelse, utan att direkt koppla den till något religiöst. De fyra dansarna böljar fram och tillbaka, möts och skiljs åt, dansar solo och tillsammans. Oftast är kroppsspråket mjukt följsamt, för att ibland avbrytas av starkt darrande och skakande, närmast konvulsionsartade ögonblick. Än en gång imponerade speciellt Esete Sutinen stort med sin fantastika kroppskontroll.
Tidlös musik
Musiken är återigen en oerhört stark del av helheten. Det här är tredje gången Aaltokoski använder sig av Giya Kanchelis musik. Denna georgiska kompositör har ett personligt tonspråk, som in sin tidlöshet påminner om Arvo Pärt. Musiken känns väldigt effektfull och närmast sakral, speciellt i sångpartierna. Aaltokoski är följsam i förhållande till musiken, men låter den ändå inte ta över helt – dansen förblir alltid i fokus. [..] Visualiseringen var stiligt genomförd kvällen igenom.