Rukoilijat

Jumaluus elää liikkeessä

Rukoilijat on sekin ehtaa Aaltokoskea. Vaikuttava, tehokas ja nykytanssin kliseistä puhdas. Neljä tanssijaa vaeltaa Kalle Paasosen luomassa lohduttomassa maisemassa. Tila on kuin ankea tehdashalli koleine kattovaloineen. Marja Uusitalon puvuissa pienet siniset yksityiskohdat vain korostavat maailman beigeyttä. Rukoilijoiden hahmot kulkevatkin ihmisyyden ruskeassa autiomaassa, pakolaisina, irrallisina ja juurettomina. Lohtuna heillä on vain rukous, toivo jostain paremmasta.

Aaltokoski ei kytke rukoilemista suoranaisesti mihinkään tiettyyn uskontoon. Se on mielentila, joka näkyy nöyrtymisenä. Tässä myös erityisesti liikkeessä. Näyttämöllä ympyrää kiertävät ja akselinsa ympäri kieppuvat hahmot tuovat mieleen dervissit, jotka pyörimällä pyrkivät jumalyhteyteen.

Unisonokohtaukset rikotaan tehokkaasti tanssijoiden erilaisilla liikekvaliteeteilla. Giya Kanchelin elokuvallisesta, lähes kieslowskilaisesta musiikista koreografi ottaa napakasti kiinni pienimmästäkin vinkistä.

Alpo Aaltokoskella on suurta draaman tajua. Rukoilijat on kyllä pateettinen, mutta samalla liikuttava. Lopun kirkastettu näyttämökuva tuo kaivatun ja lohduttavan katharsiksen.

Böljande böner till tidlösa toner

Alpo Aaltokoski hör till de nutidsdanskoreografer vars verk alltid präglas av ett väldigt naturligt förhållande till musiken. Han vågar använda sig av mångsidiga, intressanta nutida musikverk och skapar sina koreografier som högaktar musikens stämningar och innehåll, utan att för den sakens skull illustrera musiken eller följa den slaviskt. Bland hans senaste projekt bör kulturgärningen Pyörteitä (Virvlar) nämnas – Uuno Klamis ofullbordade balett som kompletterades och koreograferades i fjol.

Den senaste premiären omfattar två verk. Pinfärsk är Rukoilijat (Berjarna) för fyra dansare – en stämningsfull godbit som lyfter fram bönen som en abstrakt, intim upplevelse, utan att direkt koppla den till något religiöst. De fyra dansarna böljar fram och tillbaka, möts och skiljs åt, dansar solo och tillsammans. Oftast är kroppsspråket mjukt följsamt, för att ibland avbrytas av starkt darrande och skakande, närmast konvulsionsartade ögonblick. Än en gång imponerade speciellt Esete Sutinen stort med sin fantastika kroppskontroll.

Tidlös musik

Musiken är återigen en oerhört stark del av helheten. Det här är tredje gången Aaltokoski använder sig av Giya Kanchelis musik. Denna georgiska kompositör har ett personligt tonspråk, som in sin tidlöshet påminner om Arvo Pärt. Musiken känns väldigt effektfull och närmast sakral, speciellt i sångpartierna. Aaltokoski är följsam i förhållande till musiken, men låter den ändå inte ta över helt – dansen förblir alltid i fokus. [..] Visualiseringen var stiligt genomförd kvällen igenom.